Wibergsgården är en jordbruksfastighet på drygt 70 ha i byn Bökevara, Algutsboda socken. Den största delen av arealen utgörs i dag av skogsmark. På fastigheten finns lämningar efter tidigare verksamhet varav kan nämnas tre högar med slaggvarp. Trakten är rik på myrmalm som tillvaratogs i vattendrag och sumpmarker och därefter smältes till järn. De restprodukter som uppstod vid järnframställningen kallades också sinnerskutor och samlades i större eller mindre slagghögar kallade slaggvarp. På fastigheten lär det också finnas en kolerakyrkogård som tillkom i samband med en koleraepidemi under början av 1700-talet.
Gården har en för bygden ståtlig mangårdsbyggnad som uppfördes under slutet av 1870-talet av Thomas Wiberg. Byggnaden står liksom ladugården på en pampig grund av huggen sten. Det har berättats att virket till byggnaden hämtats från byn Möcklehult i Lenhovda socken och körts med häst och vagn till Bökevara för att man skulle få bästa möjliga kvalitet på timmer till husbygget.
Under åren har byggnadens standard varit densamma med vedeldad kokspis och rörspisar som enda uppvärmningskälla. Toalett saknades men vatten fanns indraget till köket. Gården har genom åren gått i arv inom släkten och ägarna var syskonen Astrid och Henry Wiberg. Astrid avled år 2000, 85 år gammal och brodern Henry året därpå, 86 år. Under hela sin levnad bodde Henry och Astrid på fädernesgården som de drev med mjölkkor, ungdjur och de grödor som var brukligt för tiden. Bägge var ogifta och saknade barn.
När Henry avlidit i januari 2001 visade det sig att han donerat samtliga sina tillgångar till Algutsboda Hembygdsförening, däribland också denna fastighet. Hembygdsföreningen har under senare år dragit fram avloppsanläggning till huset och renoverat den gamla förstugan samt inrett denna med toalett och dusch samt elvärme. Tankar finns på att, genom samarbete med högskolor och universitet, erbjuda möjlighet till studenter att bo på gården under delar av sin utbildningstid för att kunna göra fältstudier eller studentarbeten.
Bökevara ligger i Algutsboda i Emmaboda kommun
Författaren Vilhelm Moberg är från byn Moshultamåla i samma socken.
Ingen av syskonen Wiberg hade körkort, följaktligen ingen bil. Henry Wiberg körde traktorn när han åkte och handlade.
Henry Wiberg föddes 1914, hans syster Astrid ett år senare.
Det var ingen hemlighet att syskonparet på den lilla skogsgården i Småland med åren blivit förmögna på aktieaffärer. Men att Algutsboda hembyggsförening skulle få ärva 29 miljoner hade ingen trott.
NÄR HENRY WIBERG DOG i januari fick LRF i Emmaboda hand om bouppteckningen.
- Ganska snart fick jag veta att hembygdsgården skulle få ärva, men det var först när jag och vår kassör träffade boupptecknaren som vi fick veta hur mycket det var, berättar Bo Kronborg, som är ordförande i hembygdsföreningen.
Astrid och Henry Wiberg levde sitt liv i hjärtat av Vilhelm Mobergbygderna, en halvmil från Kristinas Duvemåla.
De bodde i Bökevara där gårdarna ligger samlade i byn med ägorna spridda runt om. Deras farfar byggde huset 1870, samtidigt som hundratusentals fattiga hungrande for till Amerika.
Mil efter mil av stengärsgårdar minner om dem som stannade och slet med den magra marken. Nu har skogen tagit tillbaka de magra åkertegar.
Bökevara ligger på en höjd inne i skogen och runt byn odlas vall på tegarna för att hålla granarnas skugga borta.
Gården drevs som man alltid gjort och Astrid Wiberg handmjölkade sina kor ända tills hon dog förra året, 84 år gammal. Grannen tycker att syskonen kunde lagt lite pengar på gården i stället för att bara satsa på aktier.
Ingen vet riktigt när syskonen började med detta. Men Henry Wiberg var väl präglad av omständigheterna. Deras far dog när han var 13 år. Då fick han skrinlägga planerna på att studera och i stället stanna hemma och sköta gården med sin syster. De blev kvar där resten av sitt liv.
Historia var Henry Wibergs stora intresse i livet.
- Han kunde varenda backstuga och torp i bygden och det var väl därför han gav oss pengarna, tror Bo Kroborg.
Föreningen har 650 medlemmar och deras stora aktivitet är att ordna högläsning ur Wilhelm Moberg på lokal dialekt och i de byar som berättelserna utspelar sig i.
Vi avslutade cirkeln med sången
"Duvemåla hage" med Helen Sjöholm
